När chefsarkitekten på Statens Järnvägar, AW Edelswärd, planerade och ritade Sveriges stationer under sent 1800-tal hade han en tydlig strategi för att hur stationen skulle placeras i staden.
Den viktiga stationen med uppgift att ta resandet in i staden skulle med sin tydliga arkitektur utgöra en pendang till städernas andra viktiga hus – rådhuset eller kyrkan. Och en vacker allé skulle helst kanta vägen däremellan. Stationen blev en naturlig mötesplats som förde med sig en fläkt av den stora världen. Folk klädde upp sig för att gå till stationen!
Staden kom sakta allt närmre
Under en lång period minskade tågresande och stationens attraktion likaså. Utvecklingen av de flesta städer gick parallellt åt andra hållet och i de växande storstäderna fick stationerna sakta en allt mer central plats i staden. Stationsområdena förblev ändå länge betraktade oattraktiva "baksidor".
Stationen upplever en renässans
Idag är stationerna återigen lika viktiga som den var när den kom till staden första gången med modernitet och tillväxt. Allt fler vill och kan använda tåg. Både resandet och transporter med tåg ökar stadigt – till nytta för miljön och samhället. Och ju fler som reser, desto viktigare blir funktionen som mötesplats.
Nu är det dags att ta staden till stationen!
Om staden blir närmsta granne med stationen tar den med sig många bra saker i flytten. Bra planerad stad tillför liv och därmed trygghet och gör såväl stationen som området runt om till en bättre plats – en plats som fler vill vistas på. Baksidor blir framsidor. Blir platsen mer välbesökt skapas också förutsättningar för ett ökat erbjudande. Liv föder liv och stationen kan erbjuda mer tillbaka. Möjligten att fixa vardagliga behov i samband med resan ökar, men även det man söker på fritiden – bra restauranger, butiker och nöjen får plats runt om stationen.
Resultatet blir en stadsdel anpassad för människor - hållbar i alla avseenden. Och nära allt.